Läste ut Stål av Silvia Avallone här om veckan. En bok som jag hade höga förväntningar på, den har fått bra kritik och hyllats i media och litteraturkretsar. Och den var precis så bra som jag hade trott. Det är alltid en lättnad, för finns det något tristare än att ha väntat på att få läsa en bok, längtat och hoppats och så blir det bara pannkaka av alltihop, boken suger. Vilket antiklimax! men i det här fallet behövde jag inte oroa mig. Stål är en bok precis som Bumerang, svår att beskriva så att någon annan förstår hur bra den är! vad handlar den om egentligen? tja, det är sommar och det är två tjejer liksom som är bästa kompisar och så händer det en massa grejer och ja, läs den! den är skitbra! ehe? Ja för trots ändlösa beskrivningar och ögonblicksbilder av sommar, hetta, tonårsflickors kroppar i rörelse, stålverkets obarmhärtiga puls och det slitna massiva bostadskomplexet vid Toskanas kust finns det något i den här boken som fastnar. Det är vänskapen mellan Anna och Francesca. Deras omöjliga familjeförhållande, hopplösheten i uppväxten och såklart killar som förändrar vänskapen och tilliten. Ja det är en svår bok att beskriva men den är väldigt väldigt bra.
