(O)jämställt

Såg precis filmen Tusen gånger starkare skriven av den superbra manusförfattaren Christina Herrström som även gjorde suveräna Ebba och Didrik och Glappet. Kopplade genast ihop det med artikeln i BT här om dagen. Varför får tjejerna bättre betyg i skolan än killarna? Och hur kommer det sig att killarna ändå står som vinnare i slutändan eftersom de får bättre betalda jobb oavsett? Vad spelar då ett bättre betyg för roll om det när det gäller ändå inte betyder något och ger det där extra som man borde vara värd? Så om tjejerna tänker mer på sin framtid och pluggar bättre i skolan och uppför sig bättre har de egentligen inte vunnit något. Om man hårdrar det hela. I artikeln undrar man hur man ska få killarna att få bättre betyg. Kan man inte även fundera över hur man ska få tjejerna att få den lön de förtjänar när de kommer ut i arbetslivet? I filmen är det så tydligt hur killarna fullständigt tar över i klassrummen och lärarna tillåter det utan svep. Även om det i det här fallet får klassföreståndaren att tycka att killarna faktiskt tar över lite, tjejerna tar ju för lite plats! det måste vi ändra på. När det till slut blir omvända roller flippar allt ur och läraren kan inte hantera det hela. Det här var inte alls vad han egentligen ville! Att uppnå den där perfekta balansen verkar svårt. Så länge killar och tjejer särbehandlas redan när de är små bebisar, genom förskolan, skolan osv så kommer livet alltid vara ojämställt. Det är inte bara killarnas fel, lärarna måste ta ansvar, föräldrar, vuxna i övrigt, ALLA måste förändra sitt beteende. Så om killarna ska få bättre betyg i skolan kanske de helt enkelt ska sluta spela Allan och låta tjejerna ta plats de med, plugga mer och försöka agera jämställt. Man kan ju alltid prova :)

Livets funderingar

Leo funderar på livet en stund i sin pyjamas

Pretto or not?

På insidan av pärmen av Mons Kallentoft senaste, Den femte årstiden, finns en svartvit bild av författaren själv med huvudet lutat i handen vid ett bord. Han ser svårmodig och bekymrad ut. Det borde han göra för visst kunde man kanske ha tänkt sig att förläggaren till den här boken hade hejdat honom redan i början... Mons, borde han/hon ha sagt, du har inte funderat på att lägga av lite av din överpretentiösa stil när du skriver och bara slaaaappna av lite! skriv så att läsarna förstår och sluta flumma! Ja, det är vad som alltså borde ha hänt. Istället har Mons mjölkat marknaden och gett ut ytterligare en del i sin deckarserie om Malin Fors. Han har tom hittat på en femte årstid... Jag har ju småsågat Mons tidigare, och jag vill inte totalsåga honom här heller, men jag vill så gärna så gärna att han kunde dra ner lite på antalet tankar och funderingar från de inblandade i böckerna, då skulle det ju bli riktigt bra! Men jag måste ge Mons, och många andra (särskilt manliga) deckarförfattare lite cred idag. De skriver ofta om våld och övergrepp mot kvinnor, trafficking, misshandel, våldtäkter och rent översitteri. Det är viktiga saker som det skrivs allt för lite om i dagspressen, därför är det bra att det tas upp litteraturen och att det ofta skrivs av män. Mons senaste handlar om värsta sortens män och tyvärr finns de nog även i verkligheten.

Katalog verses smartphone

Papper eller elektroniskt?, IKEA hottar upp sig!

Recycling

Det här låter ju bra! Vi är ju bra på återvinning vad det verkar. Apropå återvinning, har någon varit på Återbruket i Göteborg? Nu ska vi väl inte bygga så mycket mer men det låter ju som en bra idé och ett ställe man borde kunna hitta användbara grejer på!

Hallå där!

Överklass suger

Har gett mig på Denise Rudbergs "nya genre" elegant crime... Det enda som är elegant i de här böckerna är åklagarassistenten Marianne Jidhoff. I övrigt är jag inte alls sugan på att bli överklass, jag känner mig ganska nöjd i medelklassträsket :) I Rudbergs böcker (hon skriver ju ofta om överklass annars med) så är alla otrogna, super, misshandlar (helst inom den egna familjen) och gör mestadels olagliga penningaffärer. Det mesta inom överklassen suger alltså. Om det nu är så överlag kan jag inte svara på men det låter onekligen inte så omöjligt att det händer, det mesta döljs ju av den egna kretsen och likasinnade. Så har det alltid varit och kommer alltid att förbli. Men nu var det inte det jag skulle skriva om här utan om hennes böcker. Om genren är ny vete tusan men visst var det väl en liten extra touch inom deckargrenen som brett ut sig i Sverige. Jag har inte varit överförtjust i Rudbergs böcker innan, kanske just för att jag känt mig rätt bortkommen i den värld hon beskriver. Men jag gillade de här deckarna om Marianne och hennes kollegor Torsten och Augustin. Lite spännande att läsa om vad som händer bakom kulisserna och vilket maktspel det är i korridorerna på polisen och åklagarmyndigheten. Nu väntar jag ivrigt på nästa! De två delarna jag har läst heter Ett litet snedsprång och Två gånger är en vana.

Årets första solros

Nu är det vi fyra...

Nu är det vi fyra som bor här hemma och den minsta av dem tar mest plats. Han har flest och störst grejer (om vi inte räknar med mina böcker, Stefans skivor eller Olivers leksaker) och han kräver mest uppmärksamhet och omvårdnad och genererar utan tvekan mest tvätt... Tur att han är väldigt söt :)